all she ever wanted

Nå, så vad hände efter januari då? På sportlovet åkte vi i sann traditionsanda upp till Älvdalen till moster + kusiner. Fast den här gången var allting annorlunda. Inte annorlunda på det viset att jag åkte skidor. Annorlunda för att allting kändes så konstigt, men ändå så bra. Det var på något väldigt konstigt, men intressant sätt lugnande att komma dit. Att för en gångs skull bara vara, och bara bry sig om en själv.

Tänkte köra en sådan där reminder för alla som vill, men mest för min egen skull. Vad är det egentligen som har hänt år 2010? Jag tänkte att jag ska vara extremt utlämnande och öppen nu. Brutalt ärlig hade säkert en del kallat det, uppmärksamhetskossa hade nog andra sagt. Here we go, jag tar det i etapper.

---

I januari var jag nybliven singel. I någon slags djupare sinnesförvirring och antagligen rätt ensam. Jag fick en snilleblixt och prövade att färga håret mörkt för första gången. Resultatet blev dock att färgen försvann väldigt fort.
Mitt rum möblerades om, liksom jag själv. Tog ett nytt steg i livet kanske man skulle kunna kalla det, men det låter så fruktansvärt dramatiskt och pretentiöst så vi skippar det.



Och så ser mitt rum ut än idag. Skillnaden just nu är ett annat påslakaset och ett betydligt stökigare rum.



Håret blev något sådant där...

Och just det ja. Nu när jag kikar igenom januari-månads bilder så ser jag att det även var i Januari som vi tjejer i gänget i skolan hade mysig middag tillsammans. Det blev inte många sådana kvällar år 2010 och jag tycker att det är så jäkla synd. Om inte tid automatiskt existerar så skapar man tid.



Resultatsvis så var januari en ganska bra start. Även om inte kärleken fanns där så fanns där flera betydligt starkare band. Banden med mina underbara vänner. Fast var det inte nu jag började prata med någon, hm!

Kväll, natt, kalla det vad ni vill. Här ligger jag i min säng med duntäcket uppdraget till hakan, det är nästan så att det blir svårt att skriva. 

Nu är väl julen över tror jag. Julafton, juldagen och annandag jul. Är det något mer? Känns lite som om verkligheten återkommer imorgon, för min del blir det att plugga. Börja hugga mig igenom det där berget av böcker som har bildats på grund av att jag förskjutit och helt enkelt inte prioriterat skolan alls under den sista tiden. En sak i taget, så ska det nog gå an.

I torsdags jobbade jag och när jag kom hem var mormor och morfar redan här. På kvällen spelade vi Bingolotto, traditionsenligt när det är uppesittarkväll. Hur som helst var det väldigt trevligt och spännande. Visst att Bingolotto mist sin charm lite när inte längre Lasse Kronér är programledare, men ja... 

Fredagmorgon vaknar barnet inom mig, inte bara på det viset att jag vaknar groteskt tidigt (åtminstone för att vara mig och för att vara en ledig dag), men jag vaknar klockan sju första gången pigg som en lärka med tanken "JULAFTON". Två sekunder senare suckar jag djupt och slocknar som ett ljus. Sover till halvelva och beslutar mig för att nu är det okej att gå upp, jag är trots allt tonåring, inte kan väl jag stiga upp redan klockan sju... På en ledig dag (?).

På andra sidan dörren hängde det minsann en julstrumpa, trots att jag är av vuxen ålder. Folk må kalla mig barnslig men det är sant, 18 år, myndig, vuxen. Skräckinjagande. För att hålla mig till ämnet! Väl där nere åt jag en god julfrukost, dock själv eftersom att alla andra äter så förbaskat tidigt i den här familjen. 

Dagen flöt på och vips var det dags för Kalle Anka. Väldigt vuxet av mig att verkligen ha sett fram emot detta program senaste dagarna, extremt. Efter detta åt vi, tills vi sprack givetvis. Därefter började vi äta från det undre lagret från Alladinlådan, eller om det var Paradis... Nej Alladin är nog den gula asken, så den var det. 
Tomten dök dock inte upp till familjen Tolinsson, men paket blev det och jag har redan skvallrat om vad jag fick.

På juldagen åkte vi in till den större staden (Göteborg) för att gå på bio hela familjen. Vid denna tidpunkt hade mormor och morfar redan åkt hem till Rörö. Vi såg, inte först men inte sist, Harry Potter och Dödsrelikerna del 1. Inte en dag för tidigt. Fantastiskt bra film och jag kan knappt vänta till sista delen och slutet av denna magiska (hehe) filmatisering.

På kvällen drack vi vin. Jag vill inte tråka ut er genom att återkommande påpeka hur vuxen jag är... Men jag beslutade mig för att stanna hemma på juldagen och sofistikerat dricka vin med mina päron. Sedan sov jag väldigt gott och idag har jag varit en tripp till Härryda för att hälsa på sysslingpyssling som var på besök där och säga hej till lite släktingar. Efter det jobbade jag. Mitt hår luktar pommes. 

Långt inlägg, men där var uppdateringen om det senaste! Spännande va? ;) 

Har inte känt såhär på väldigt länge, över ett år sedan sist faktiskt. Jag är kär, och det känns så fruktansvärt fint. Men samtidigt känns det ruskigt jobbigt att veta att vi inte ses förrän nästa år. Förrän om flera veckor. Jag vill somna i dina armar och vakna av dina kyssar var och varannan dag.

Du är fin, du är underbar och jag är din. ♥

Min pojkvän är så smart. Nu när han åker hem till sina föräldrar i några veckor ger han mig världens mysigaste (och finaste) gos-tröja i julklapp. När han inte kan värma mig får helt enkelt den göra det! Killen har tänkt till, eller så har jag överanalyserat heeeeh.

Nej men tack så hemskt mycket Joel, du är fin! 

Nu ska jag fixa mig lite och ta på mig min smexiga klänning. Sedan blire Kalle och ja... You know the rest.

Vet att det kanske inte är någonting man skämtar om. Men jag är så trött att mina båda ögon drar sig mot mitten. Det ser nog inte charmigt ut alls, kanske inte ens sött, men det är sanningen. Det här sliter på en något så sjukt mycket mer än vad jag någonsin skulle kunna förana... Men det ger mig så mycket mer och är så himla roligt att det är värt allt slit!

Förresten så saknar jag dig redan. Vill att dessa dagarna ska gå fortare än Usain Bolt springer, alltså världsfort. ♥ (Tråkig tjej jag vet...)

Ville bara påpeka att jag har en punkt mellan stycket "tänk då vad jag och Adelswärd har sagt de senaste minutrarna" och "det är fint att skvallra". Vill även tillägga att hela det här talet är skrivet med glimten i ögat. Men det är så hiskeligt svårt att vara ironisk, sarkastisk, skämtsam eller vad ni nu vill kalla det över internet.

---

Har ni hört vad som hände i fredags när vi var ute tjejer? Tydligen så kysste han henne, trots att han har flickvän. Och vill ni veta det värsta av allt? Säkra källor säger att dem, hand i hand tillsammans lämnade nattklubben. Ni kan själva lista ut vad som hände efter det...

Alla har vi gjort det någon gång. Somliga gör det mer ofta än andra. Vi säger att det är fult att göra det. Men trots detta älskar vi att få ta del av alla snuskiga detaljer om vad människor i vår omgivning har ställt till med. När jag och mina väninnor inte längre har någontingmer att prata om dyker detta ämne ständigt upp, det finns alltid någonting nytt att säga om det. Min infallsvinkel är givetvis skvaller – ett mänskligt behov.

Jag har valt bilden ”A Conversation Between Three Women” som finns på sidan 13 i texthäftet. Bilden föreställer tre äldre damer som livligt diskuterar någonting som ser ut att vara extremt spännande. Personligen tolkar jag detta som att de tre damerna skvallrar. Någon av dem har hört alternativt sett någonting som hon instinktivt känner ett starkt behov av att dela med sig av till dem andra. Vad jag tycker är förvånansvärt är att det är tre damer som konverserar i samband med att min första tanke var att deras konversation baserades på spännande och rykande nytt skvaller. Hur kommer det sig att jag tolkar det som att dessa tre kvinnor skvallrar, beror det på att dem är just kvinnor eller är det deras kroppsspråk som ger mig dessa signaler?

Faktum är att enligt professorn i kommunikation vid Linköpings universitet menar på att vi kvinnor möjligtvis skvallrar mer än männen gör. Detta framgår i artikeln ”Skvallernytta” publicerad i Dagens Nyheter den 16 april 2006. Viveka Adelswärd som professorn heter påstår att möjligheten finns att vi kvinnor skvallrar mer beroende på att kvinnor har varit och är diskriminerade i samhället. Kvinnor behöver stärka sin sammanhållning och gör det genom att skvallra om sina överordnade.

För enligt henne, precis som enligt mig, så är det så att vi skvallrar om dem som har mer makt än oss själva. Adelswärd påstår att det skulle vara så att jag som medarbetare på McDonalds skvallrar om mina skiftledare som i sin tur skvallrar om restaurangchefen, som skvallrar om franchiseföretagarna. Och visst är det så, att vi ofta, kanske inte alltid, skvallrar om dem som står högre än oss själva. Så egentligen borde vi bli glada när vi hör att någon har skvallrat om oss, det betyder trots allt att någon känner sig underordnad en själv och ser upp till en som om man vore någonting bättre.

Är skvaller då ett mänskligt behov? Adelswärd säger att vi skvallrar för att finna gemenskap och känna samhörighet. Så att skvallra är någonting vi allesammans gör som någon slags social aktivitet. Vi finner likasinnade åsikter inom det och dem vi skvallrar om, vi finner även likasinnade fördomar genom detta.

Skvaller är alltid aktuellt. När de senaste nyheterna och vardagssnacket tar slut är det skvaller som kommer på agendan. Jag själv är medveten om att jag skvallrar någonting fruktansvärt mycket. Risken finns dock att man strider över gränsen och istället för att skvallra använder sig av förtal mot andra medmänniskor. Gränsen är hårfin men det är steget längre enligt mig och Adelswärd.

Vi skvallrar och genom historien har vi alltid gjort detta, ingenting tyder på att vi kommer att sluta göra det. Och när jag tänker efter en gång extra så inser jag hur mycket jag älskar skvaller. Det gör vardagen lite roligare! Genom att vi skvallrar om vad ANDRA har ställt till mig känner vi oftast oss själva så mycket bättre. Samtidigt är vi just rädda om att andra ska skvallra om någonting som vi själva sagt alternativt gjort. Så slutligen uppmuntrar jag er till att skvallra, och om ni känner att skvallra är fult. Tänk då på vad Adelswärd och jag har sagt nu de senaste minutrarna. Det är fint att skvallra! Om du någon gång hör att någon har skvallrat om dig, ta det med en nypa salt och känn dig lite bättre än alla andra.

För alla gör det, alla gottar sig i det. Skvaller är ett mänskligt behov.

Du presenterade dig som min pojkvän i fredags och det lyckoruset jag fick då sitter fortfarande kvar i kroppen, det irrar fortfarande omkring i alla vener och artärer. Hjärtat fortsätter att pumpa ut den underbara känslan och jag kan inget annat än att påstå att jag är lycklig och harmonisk.

Du är alltid snygg, och när du inte är snygg så är du söt. I fredags när du smög upp där bakom mig på dansgolvet (oj så chockad jag blev) var du så (ursäkta ordvalet) jäkla het! Seriöst, hur kan någon som du vara med någon som mig? Wow.

Jag är glad, jag är trött, jag är sjuk - du är underbar. Och jag är din, precis som du är min. Äntligen. ♥

Såg nyss att min favoritparfym håller på att ta slut! Jag vill inte använda de andra två för de luktar för mycket/starkt och det är ju inte attraktivt alls! Satan.

- Jag fullkomligt älskar och avgudar, rent av dyrkar tanken att jag om sex månader är på en klubb tillsammans med de människorna jag tillbringat de senaste tre åren med och som jag nu ska skiljas ifrån. Om sex månader tar jag studenten och jag kan knappt vänta!

---