all she ever wanted

Ibland kan inte ord beskriva, visst har vi alla känt så någon gång. Men för mig kan ord ofta beskriva kanske inte hela vägen, men nästan. Så nu tänkte jag öppna upp mig lite, för det var inte igår.

Den här sommaren som jag nu anser är passerad har jag nästan enbart jobbat. När jag inte spenderat timmar åter timmar på McDonald's så har jag varit med vänner och bara myst med min familj och de som står mig nära.
Jag började spara pengar till en resa som skulle vara den största jag någonsin gjort, både rent resmässigt (att åka själv till USA är rätt stort, right), men även känslomässigt.

Jag hade träffat någon och kände att det var så värt det. Så värt att ligga uppe sent om nätterna, och ibland inte få någon sömn alls för att prata med honom. Jag tyckte att det var värt att gå flera dagar utan att höra någonting från den jag tyckte om. Trots detta hade jag inte ögonen på något annat.

Vid min födelsedag fick jag dollar i present, det var en milstolpe. Jag hade nu fått tjänstledigheten garanterad för hela januari och jag hade även fickpengar samt halva flygbiljetten. Det var så nära.

Men allting blir inte alltid som man tänkt sig, som man så länge planerat och hoppats.

Nu låter det som om att jag är fruktansvärt söndags sentimental och ledsen över att mina planer inte kommer att uppfyllas till verklighet. Men nej, herregud nej. Jag är jättelycklig och nu ska jag berätta varför.

En dag på jobbet, juli någon gång, så var det ett nytt ansikte där i köket. Ögongodis tänkte jag, förbjudet, jag hade ju planer. Det visade sig att denna kille som fick mig att fnissa (ja, han fick mig att fnissa for real) var inlånad hos oss under några dagars tid.

Så plötsligt en dag under jobbtid så fick jag höra att han och hans syster, min arbetskamrat, skulle ta en öl. Snabbtänkt som jag är och spontan så bjöd jag in mig själv till att följa med. Ensama satt då sedan jag och denna nya, sjukt snygga kille på stans sunkigaste ställe Prinsen och drack öl efter jobbet. Vi pratade, skrattade, jag frös, visst regnade det lite. Jag gick innan hans syster kom. Jag log hela vägen.

Sedan har det liksom bara rullat på. Och precis som allt annat i livet måste man vara ärlig mot sig själv. Jag blev blixtförälskad. Tillslut var jag tvungen att välja, och det var ett självklart val, men det var jobbigt att genomföra det.

Summa sumaro är att allting verkligen inte alls alltid blir som man tänkt sig, men jag är så himla kär, nästan löjligt och jag har ingen ånger till någonting. Mitt tips är att man alltid, oavsett vad ska lyssna till sitt hjärta, men ibland måste man låta hjärnan vara med lite också.

Min pojkvän är för tillfället i Italien och jag räknar snart sekunder till han kommer hem. Tobbe du är så himla fin och go och allting och jag hoppas verkligen att du förstår det med. Nästa gång någon av oss åker utomlands åker vi tillsammans.

Nu blir det söndagspizza!