väldigt många Sara

Igår slutade på "Charlies Änglar" i stan med Sara Bergman, en klasskompis. Vi drack ett par tre-fyra öl och pratade om allt och ingenting. Kanontrevligt var det! Det är lite tråkigt däremot hur jag "får upp ögonen" för en del klasskamrater så här kort in på studenten.

En annan grej som är lite jobbig med studenten är den att jag är livrädd, men samtidigt beredd, på att förlora kontakten med människor jag verkligen tycker om. Exempelvis vårat gäng. Visst jag och Camilla kommer absolut inte förlora kontakten, det skulle jag aldrig adrig tillåta även om det skulle innebära att jag blir en skitjobbig stalker som ringer stup i kvarten. Men resten av "gänget" då? Hur blir det med oss? Hur blir det mellan mig och Linn som inte har setts alls på sistone (det är en annan historia, men den historian gör mig också lite ledsen i ögat).

Sedan högstadiet har jag haft det lite tuffare att släppa in folk på mitt liv, så där riktigt nära. Ytlig vänskap visst, men då är man inte riktiga vänner enligt mig. Det är stor skillnad på klasskompis (sådan man bara umgås med i klassen) och riktiga vänner i klassen. Nu på gymnasiet har jag öppnat upp mig och tänkt tanken, skitsamma. Vem tusan kommer komma ihåg mig om fem år, tio år, trettio år om jag inte vågar stå upp, vara mig själv och ta lite plats? Så jag har börjat ta för mig nu, det är fortfarande en liten mur varje enskild person måste klättra över eller slå igenom för att nå in till mig, den riktiga Sara. Men när någon väl gjort det så är jag så j*vla rädd att förlora den personen/de personerna.

Men igår fick som sagt ett fint avslut, idag ska jag fortsätta med projektrapporten och naturkunskapen. Och om ett litet tag ska jag in till Kungsbacka och fika med min beloved Sara Andersson. ♥


Försvinn aldrig från mig snälla.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0