vendredi
Egentligen borde jag väl skriva någon slags lång förklaring till varför alla människor som får lov att rösta ska rösta rödgrönt. Men ärlig talat, jag orkar inte. Nu ligger makten i var och en utav de röstberättigades händer. Jag tänker inte längre övertala eller som några ser det "manipulera" mina medmänniskor. Nu är det upp till dig själv att känna efter vart du står.
Igår var det i alla fall fredag, en ganska skön skoldag med ganska mycket ångest. Jag måste vara den sämsta gruppmedlemen någonsin lär mina kamrater tycka, men jag hittade faktiskt ingen mer fakta. Jag gjorde det bästa jag kunde av situationen.
Det känns som att någonting inte riktigt stämmer i klassen, eller liksom. Min magkänsla känner igen det här lite från början av högstadiet. Förstorar gärna upp saker och ting med, men det känns inte som att någon söker kontakt med mig, utan som att jag mest bara hänger efter. Som någons/någras skugga/skuggor. Det känns inte bra alls. Inte kul, inte välkomnande, inte motiverande. Men jag inbillar mig nog.
Jag kan åtminstone glädja mig åt att jag hade en väldigt fin fredagskvälld fylld med skratt, nästan tårar (fast jag grät aldrig) och en lång promenad bland sniglar som krossades. Och trots att det blåste så fruktansvärt kallt igår, trots att min näsa var röd av kyla när jag kom hem, så kände jag mig varm. Inombords.
På något sätt kan jag nog säga att det känns som att jag har ordning på mitt liv just nu, och jag vill bara ta vara på det här ögonblicket. Stanna upp tiden lite och njuta av det här. För ingenting varar för evigt. But time will tell.
Och herregud, du hade ju inte behövt fråga om det. Även om jag dog lite inombords när du gjorde det.
Igår var det i alla fall fredag, en ganska skön skoldag med ganska mycket ångest. Jag måste vara den sämsta gruppmedlemen någonsin lär mina kamrater tycka, men jag hittade faktiskt ingen mer fakta. Jag gjorde det bästa jag kunde av situationen.
Det känns som att någonting inte riktigt stämmer i klassen, eller liksom. Min magkänsla känner igen det här lite från början av högstadiet. Förstorar gärna upp saker och ting med, men det känns inte som att någon söker kontakt med mig, utan som att jag mest bara hänger efter. Som någons/någras skugga/skuggor. Det känns inte bra alls. Inte kul, inte välkomnande, inte motiverande. Men jag inbillar mig nog.
Jag kan åtminstone glädja mig åt att jag hade en väldigt fin fredagskvälld fylld med skratt, nästan tårar (fast jag grät aldrig) och en lång promenad bland sniglar som krossades. Och trots att det blåste så fruktansvärt kallt igår, trots att min näsa var röd av kyla när jag kom hem, så kände jag mig varm. Inombords.
På något sätt kan jag nog säga att det känns som att jag har ordning på mitt liv just nu, och jag vill bara ta vara på det här ögonblicket. Stanna upp tiden lite och njuta av det här. För ingenting varar för evigt. But time will tell.
Och herregud, du hade ju inte behövt fråga om det. Även om jag dog lite inombords när du gjorde det.
Kommentarer
Trackback
