why won't you do somethin'
Hösten, nu är jag helt övertygad. Regnet fullkomligt öser ner utanför balkongdörrens fönster, man kan riktigt höra hur dropparna riktigt skjuter mot glaset. Vinden viner likt någon abnorm höststorm och löven dansar runt där utanför.
Inne är det kallt, trots att det är just inomhus. Utan att vara för personlig, för jag vet inte hur personlig jag törs vara, så känner jag mig ensam. Jag känner mig fruktansvärt misslyckad och övergiven.
Kan inte låta bli att tänka tillbaka på höstar då jag hade det fint, då jag var kär och någon annan var kär i mig med. Då det var besvarat och lyckligt. När man endast kunde lyfta telefonen och ringa, fråga om du ville komma över, eller om det var okej att jag kom om en timma. Nu är det inte så, det blir aldrig så igen.
Mer självsäker än någonsin, mer extrovert än någonsin. Jag behöver bli älskad av någon speciell.
Titta, jag stryker till och med under det, så bra gick det med att inte vara personlig. Men det är väl okej, det är min blogg. Den handlar om mig, ingen annan.
Jag ser hela tiden folk som håller i hand, de som öppet kysser varandra på spårvagnen, i mörkret, på fiket. Jag ser er hela tiden och frågar då mig själv varje kväll innan jag somnar:
- Vad är det dem tjejerna har som inte jag har, varför kan inte någon älska mig på det sättet? Varför måste jag känna mig så fruktansvärt ensam.
Och nu måste jag ursäkta mig lite, förlåt för detta patetiska inlägg.
Inne är det kallt, trots att det är just inomhus. Utan att vara för personlig, för jag vet inte hur personlig jag törs vara, så känner jag mig ensam. Jag känner mig fruktansvärt misslyckad och övergiven.
Kan inte låta bli att tänka tillbaka på höstar då jag hade det fint, då jag var kär och någon annan var kär i mig med. Då det var besvarat och lyckligt. När man endast kunde lyfta telefonen och ringa, fråga om du ville komma över, eller om det var okej att jag kom om en timma. Nu är det inte så, det blir aldrig så igen.
Mer självsäker än någonsin, mer extrovert än någonsin. Jag behöver bli älskad av någon speciell.
Titta, jag stryker till och med under det, så bra gick det med att inte vara personlig. Men det är väl okej, det är min blogg. Den handlar om mig, ingen annan.
Jag ser hela tiden folk som håller i hand, de som öppet kysser varandra på spårvagnen, i mörkret, på fiket. Jag ser er hela tiden och frågar då mig själv varje kväll innan jag somnar:
- Vad är det dem tjejerna har som inte jag har, varför kan inte någon älska mig på det sättet? Varför måste jag känna mig så fruktansvärt ensam.
Och nu måste jag ursäkta mig lite, förlåt för detta patetiska inlägg.
Kommentarer
Trackback
