all she ever wanted

Begriper mig inte på varför det ska finnas sådana här dagar. Dagar som man egentligen bara vill spendera med någon som faktiskt förstår en. Väldigt dramatiskt kan jag våga påstå att jag undrar ifall det ens finns någon som förstår sig på mig, någon som ens orkar vilja förstå sig på mig. För ibland känns det inte så.

Jag saknar min Sara. Så himla mycket. Jag behöver ventilera, behöver få höra de där absolut helt klockrena (och kanske helt självklara) kommentarerna som du alltid levererar gång på gång. Ikväll är en sådan kväll, jag behöver boosten. Behöver få höra alla möjliga fina saker som man kan tänka sig. Det har till och med gått så långt att jag gjort en depplista på Spotify, finns för alla deppiga brudar här ->.

Men sedan vet vi alla att ingen gillar någon som whinar, så nog om det. Får väl spärra in allt som vanligt, tills det plötsligt exploderar i en flod av gråt som håller i femton minuter och sedan så mår man helt okej igen.

- Hur mår du?
- Bra :)

Standard.

Alltså nej, jag är verkligen inte deprimerad. Jag har bara en så fruktansvärt kass kväll. Puss.

Why does this sort of days' exist. Days when all you want to do is to be with someone who really understands you. I'm so dramatic I know, but sometimes it happens that I wonder if there's anyone who actually understands me, anyone who even cares to understand me. Because sometimes it doesn't feels like that.

I miss my Sara. So bad. I need to talk to someone, I need to hear the completly brilliant comments you always deliver everytime. Tonight is one of those nights, a night when I really could use the self esteem boost. I need to hear all the kind things you could imagine. I've even created an depressed playlist on my spotify acount here.

But after all, everyone knows that no one likes people who's whining about everything so no more whining now. I'll just keep everything inside my mind until it's suddenly explodes into a river of tears that maintains for fifteen minutes and then everything's allright again.

-How are you?
-Fine :)

Classic.

Seriously no, I'm not depressed, not at all. I'm just having the worst evening ever. Puss.

Nu ska jag alldeles strax bege mig mot Helena, ska bli så jäkla mysigt att träffa alla tjejer igen, ÄNTLIGEN!!

Så var man här igen, tredje kvällen i rad och allt. Snacka om att jag kommit in i någon slags skriva kvällsbok fast på ett lite annorlunda sätt period. Rätt mysigt om du frågar mig, sumrera ihop det hela så att säga.

Idag åkte jag kollektivt i hundra år för att tillslut komma fram till Mölnlycke för att hälsa på farmor och farfar. Farmor i princip hängde ut genom fönstret på andra våning och tjöt "VÄLKOMMEN!!" i en väldigt kärleksfull ton som bara farmorar kan. Hon är go hon. Väl där inne i den där dövarma 3:an med en medeltemperatur på sisådär +25 grader bjöds det direkt på vin och någon laxtjosan i polarbröd. Det gick ner utan några som helst bekymmer. Det pratades och skålades och vips va vi inne på varmrätten som var någon gryta med svamp och ris, så fruktansvärt gott att jag tog två gånger, och då är det gott på riktigt alltså! Mon Dieu! Apropå huvudrätten måste jag även berätta om brysselkålen, hon hade kokat brysselkål! Mina favvisar!

Jag äter bara brysselkål vid två tillfällen, hos farmor och vid jul.

Sedan fortsatte vi att skratta och skåla. När jag kom hem misstänkte jag en sådan där go kramp i kinden, jag har troligtvis skrattat och pratat för mycket idag. Tänk att det kunde hända.

Till efterrätt blev vi serverade konserverade päron i konjak med glass, aldrig ätit innan men galet gott var det med. Sedan är väl kanske inte jag den svåraste ungen att göra nöjd med mat. Så länge det inte är korv stroganoff, lasagne eller blodpudding så är jag jäkligt nöjd! (Fiskbullar är ingen direkt personlig delikatess heller).

Nu imorgon blir det lite vuxenansvar hemma då päronen (på tal om päron) lämnar byn. Ska ge mig på Africana på lördag med Tobbe. Vi får se hur det går. Imorgon blir det vin! Hej då med er!

Nej men vad är det som sker, jo jag uppdaterar två dagar i rad. Lovar fortfarande inte att den där hysteriska längtan efter att skriva av sig är tillbaka, men det verkar som att jag uppenbarligen är lite inspirerad, eller bara allmänt sugen på uppmärksamhet för tillfället. Nu njuter vi av detta tycker jag.

Idag har jag och min kära (fruit-ninja älskande) mor varit och handlat mat och lite så. Men det som gjorde mig mest exalterad var inte Maxi vistelsen utan Flügger färg besöket! Nu har jag hittat en potentiell tapet till rummet så det känns jäkligt roligt. Bild kommer såklart nedanför, äkta bloggar-style.

Sedan måste jag även nämna att det är helt fantastiskt det här med internet + höst. Nu idag har jag lyckats se andra avsnittet av Glee säsong 3 och första avsnittet av Gossip Girl säsong 5. Här kan vi snacka om lyckorus! Jag vill också vara med i Gossip Girl. Ja, jag förstod hela poängen och hypen kring detta makalösa program något år efter alla andra. Ja, jag låter som en 15 åring som desutom erkänner att Beiber är rätt mysig att lyssna på ibland. Fast nej förresten, Gossip Girl medverkan är nog inte så aktuellt för tillfället. Så mycket drama är inte riktigt vad jag söker när jag nu känner att jag är i harmoni med mig själv. Ja faktiskt. Jag mår så himla bra just nu. Det är typ höst (liksom inte riktigt där än, men nästan) och i vanliga fall skulle jag väl stänga in mig och lyssna på för djup musik för mitt eget känslomässiga bästa. Men vet ni vad. Jag tror att den här hösten kan bli rätt bra med alla awesome serier som kommit igång igen.

Den här hösten kanske blir bra på grund av att man har fin fin fin pojke med. Eh. För cheesy? Japp. Hej.

Nu har det gått så långt att människor i min omgivning börjat klaga på mitt icke existerande bloggande. "Sara, jag är inne på din blogg flera gånger om dagen, men aldrig någonsin får jag läsa något nytt!", precis så låter det. Sorry för den abnormt dåliga uppdateringen då, tänker ju inte direkt säga att det inte kommer hända igen för det vore ett mycket dumt löfte från min sida.

Så vad gör jag då för spännande grejer? Ptja, hör och häpna! Jag, Sara Matilda Tolinsson har för tillfället semester till söndag, då börjar jag kämpa igen bland stekoset på Donken. Riktigt glamouröst liv har jag hört att ni viskar. Hur som helst, så under mina lediga dagar vad gör jag då kan man undra? Ptja, jag har bakat bullar med min mor och gosse, jag har klappat på våran gosiga katt. Sedan är jag ju uppe-på-molnen-kär så jag har varit med min pojke med och jag har spenderat pengar på finfina grejer så som shopping, mat och bio.

I fredags var jag äntligen på Liseberg, tråkigt nog hade Atmosfear stängt, så jag får helt enkelt åka till Liseberg nästa år med. En sak jag däremot kom till underfund med är att alla Lisebergs snurrade attraktioner snurrar åt samma håll. Framåt kvällens slut i fredags kände jag mig nästan bakfull, så yr var jag, då är det rätt illa. Jag överväger att mejla Lisebergs ledning och fråga om det möjligtvis är så att majoriteten av alla de cirkulerande attraktionerna snurrar åt samma håll. Jag kanske kan lyckas knycka till mig ett par gratisbiljetter om jag är tillräckligt tjurig och jobbig, vem vet. Liseberg var i alla fall väldigt trevligt och mysigt, mycket tack vare det fina sällskapet i form av Sara med company (sant donken snack jao).

Igår bjöd jag (LÄGG MÄRKE TILL JAG) min fina Tobias på bio och vi såg "Midnight in Paris", verkligen en ultimat höst-bio-dag-film-whatevah. Den var väl inte amazing men när vi lämnade bion hade jag en väldigt härlig och varm känsla i magen, kanske på grund av filmen vi just sett, kanske på grund av killen jag får hålla hand med, vem vet vem vet.

Imorgon tänkte jag bege mig mot Flügger färg och kika ut någon fin färg till mitt projekt göra om rummet som jag tänkte ta tag i snart. Och nu är det mindre än en vecka kvar till första körlektionen. Imorgon ska jag se på Glee med.

Ne, detta var nog det.

Puss!

Ibland kan inte ord beskriva, visst har vi alla känt så någon gång. Men för mig kan ord ofta beskriva kanske inte hela vägen, men nästan. Så nu tänkte jag öppna upp mig lite, för det var inte igår.

Den här sommaren som jag nu anser är passerad har jag nästan enbart jobbat. När jag inte spenderat timmar åter timmar på McDonald's så har jag varit med vänner och bara myst med min familj och de som står mig nära.
Jag började spara pengar till en resa som skulle vara den största jag någonsin gjort, både rent resmässigt (att åka själv till USA är rätt stort, right), men även känslomässigt.

Jag hade träffat någon och kände att det var så värt det. Så värt att ligga uppe sent om nätterna, och ibland inte få någon sömn alls för att prata med honom. Jag tyckte att det var värt att gå flera dagar utan att höra någonting från den jag tyckte om. Trots detta hade jag inte ögonen på något annat.

Vid min födelsedag fick jag dollar i present, det var en milstolpe. Jag hade nu fått tjänstledigheten garanterad för hela januari och jag hade även fickpengar samt halva flygbiljetten. Det var så nära.

Men allting blir inte alltid som man tänkt sig, som man så länge planerat och hoppats.

Nu låter det som om att jag är fruktansvärt söndags sentimental och ledsen över att mina planer inte kommer att uppfyllas till verklighet. Men nej, herregud nej. Jag är jättelycklig och nu ska jag berätta varför.

En dag på jobbet, juli någon gång, så var det ett nytt ansikte där i köket. Ögongodis tänkte jag, förbjudet, jag hade ju planer. Det visade sig att denna kille som fick mig att fnissa (ja, han fick mig att fnissa for real) var inlånad hos oss under några dagars tid.

Så plötsligt en dag under jobbtid så fick jag höra att han och hans syster, min arbetskamrat, skulle ta en öl. Snabbtänkt som jag är och spontan så bjöd jag in mig själv till att följa med. Ensama satt då sedan jag och denna nya, sjukt snygga kille på stans sunkigaste ställe Prinsen och drack öl efter jobbet. Vi pratade, skrattade, jag frös, visst regnade det lite. Jag gick innan hans syster kom. Jag log hela vägen.

Sedan har det liksom bara rullat på. Och precis som allt annat i livet måste man vara ärlig mot sig själv. Jag blev blixtförälskad. Tillslut var jag tvungen att välja, och det var ett självklart val, men det var jobbigt att genomföra det.

Summa sumaro är att allting verkligen inte alls alltid blir som man tänkt sig, men jag är så himla kär, nästan löjligt och jag har ingen ånger till någonting. Mitt tips är att man alltid, oavsett vad ska lyssna till sitt hjärta, men ibland måste man låta hjärnan vara med lite också.

Min pojkvän är för tillfället i Italien och jag räknar snart sekunder till han kommer hem. Tobbe du är så himla fin och go och allting och jag hoppas verkligen att du förstår det med. Nästa gång någon av oss åker utomlands åker vi tillsammans.

Nu blir det söndagspizza!

Ikväll ska jag skriva, jag ska skriva som aldrig förr. Men nu ska jag ta bussen. Så det får bli bilder så länge. Hej.

Orkar inte röra mig så mycket idag. Nu ska jag strax krypa ner för trappan för en lång dusch, because I'm worth it. Sedan ska jag försöka pallra mig upp igen till min våning i detta slott, möjligheten finns att jag fastnar i soffan i vardagsrummet (inte alls en omväg eller så).

Missförstå mig inte nu, för jag älskar verkligen min ny-gamla arbetsplats, men det tär på kroppen att ha oregelbundna arbetstider. Å andra sidan har jag alltid min bror Sofia med mig, så därför känns det hela lite bättre. Nej, man kanske skulle ta och samla energi för att resa sig upp. Gå ner. Det är så långt. Mental fetma? Nej, inte alls.

Imorgon är jag också ledig, love life!

Jahopp, över en vecka har gått, tiden flyger förbi. Det är lite skakigt just nu, eller det är väldigt mycket tankar, och väldigt mycket jobb. Men allting löser sig med tiden för tiden läker alla sår, inte sant?

Vad som hänt under den senaste tiden är att jag varit ensam hemma, jag har druckit vin, lagat mat, ätit mat, varit med fint folk och bara haft det väldigt bra. Jag har nu tackat nej (i och med att jag inte tackat ja) till min utbildning i höst som jag kom in på. Och annars har jag gosat väldigt mycket med den där busen till kattunge också, ibland hatar jag honom lite men för det mesta är han bara äckligt söt. Typ söt som i spunnet socker som fastnar på fingrarna. Lite irriterande men det blir lite bubbligt i magen varje gång jag ser honom.

Han spinner konstant.

Nu ska jag slänga in en tvätt, jag ska sortera en till tvätt och sedan ska jag bädda sängen, jag ska göra mig snygg (prio) och sedan bli intervjuad av KBA-posten (lokalt) för SSU och efter det bowla och bara ha de finförnämnt i vanlig sosse-anda.

Fy fuck vad jag är tråkig. Aja. Hej då. Ha förståelse.

En väldigt hemsk grej har hänt, eller inte hemsk, snarare tragisk. Och jag är jätteledsen, och orolig. Jag älskar dig så mycket storebror och du grejar det här, det vet jag. För du har grejat grejer förut, du är stark, du är en förebild som jag alltid sett upp till och jag vill verkligen att du ska fortsätta vara det. Av respekt till min storebror tänker jag inte gå in på mer detaljer, men jag vill bara visa mitt stöd. Visa att jag finns här, på det sättet som jag är bra på, via text.

Du är en del av den här familjen och jag tänker hålla din hand genom det här, du ska veta att jag älskar dig.