just say you'll wait, you'll wait for me
Detta låter jättesnurrigt jag vet, förlåt mig för det, men när jag har så mycket tankar innanför pannbenet blir det nästan överhettning i hjärnan. Det är svårt att försöka förmedla det man egentligen känner på enbart några få rader på en fjuttig blogg som ingen ändå läser.
Jag blir arg. Varför blir jag då arg kan man fråga sig? Jag blir arg för många saker, orättvisor till exempel. Orättvisor som att vissa tjejer har så mycket mensvärk att de knappt kan stå upp, medan andra aldrig haft mensvärk. Jag blir arg över hur vissa har möjligheten att gå i skolan men frivilligt sabbar det för att dem är lata när andra inte ens får chansen att utbilda sig.
Men främst, allra främst denna gråa regniga tisdag blir jag arg för att jag inte nöjer mig. Jag nöjer mig inte, jag tar inte åt mig, jag känner inte. Jag vet inte hur många komplimanger jag får antingen direkt från personer som tycker något om mig, eller från personer som hört någon tycka något om mig - hur många jag får är egentligen inte så viktigt, men jag skiter bara i det. Alla komplimanger, som jag måste tillägga att jag är väldigt glad över att få höra, läsa etc. Majoriteten av alla dessa komplimanger schvishar förbi mig, sätter inte ens ett spår hos mig mer långvarit än ett fem-sekunders leende. När jag däremot får höra något negativt så ältar jag det i dagar och nätter. Inte för att det hjälper att älta, för det hjälper inte ett dugg. Men jag gör det. Och det gör mig arg.
Och så var de det där med att undra varför om och om igen, varför jag. Varför tycker du att jag är söt, varför skrattar du åt mina skämt, varför vill du dricka saft med mig och äta kakor med mig, varför vill du visa mig hela din värld för mig. V-A-R-F-Ö-R jag. Jag har aldrig varit den coola och populära tjejen, aldrig varit den självsäkra och självständiga. Och speciellt, allra mest speciellt har jag aldrig varit den söta eller kanske rent av snygga tjejen.
Aldrig har jag heller varit så glad över att få så fina komplimanger, tack.
mitt kära gryn. ingenting är lätt när alla tankar trasslas samman. men ingen säger att det är fel på dig för det! <3
Du vet ju om vad du är dålig på. Jag vet ju inte själv, eftersom jag inte är du, men du säger ju att du är dålig på att ta åt dig dina komplimanger och tar åt dig kritiken mycket enklare. Du vet att du inte borde göra det. Fokusera din energi tvärt om då, babe! Jag vet ju hur stark du är, på riktigt! Alla som har satt sig på dig, allt som du har gått igenom och ändå är du amazing. Du ler, dagarna i ända. man fattar ju att du blir trött i kinderna...
Sätt dig framför tvn. titta dig själv i ögonen (hur fånigt det än låter, gör det) Och ge dig själv kärlek och omtanke. se dig själv. allting som du är stolt över, dina otroligt fina ben, din söta lilla näsa, dina underbara tänder med den än mer underbara lilla gluggen, dina fräknar, dina ögon, dina ögonfransar, din fina hårfärg på ditt fina mjuka fantastiska hår. Sara, det finns så mycket att älska med dig! Inte bara på utsidan, utan allt! Se det själv! Sluta inte tro på dig själv, du kan förändra. du förändrar! Ta det bara dag för dag.
Du har hela livet på dig baby, inte bråttom någonstans. I vinter ska vi till texas. And I'll never let you fall ;)
<3 <3 <3
Alla kanske inte har orken och motivationen till skolan? Bara för att vissa har lätt för sig behöver inte det betyda att alla har det. Det drabbar ändå inte dig.
